smar

Jag sitter på en obehaglig stol med fönstret som mitt utsikt. Rapporten är klar och ska bara skickas in efter morgondagens korrekturläsning. Ingen ångest finns att hämta men något känns ändå inte rätt.

Jag tänkte sitta på stolen i ett tag, i alla fall tills solen kikar fram. Jag är otålig inför processen. Jag har märkt hur himlen skiftat från becksvart till en grå nyans med inslag av indigo. Solen kommer snart och vänder detta mörker. Det har varit en mörk tid på sistone. Jag har upplevt saker, både fiktiva och verkliga. Jag kan inte bara skilja dem åt, ibland.

-) Den brännande smärtan som uppstod i min handflata för ett par dagar sen. Såvitt jag minns, hade jag varken bränt mig eller blivit biten av en vampyr den dagen.  Det var en intensiv smärta som varade endast i några timmar. Handen är helt återställd. 

-) Den genomträngande lukten som hela lägenheten är fylld med. Eftersom jag är ensam i lägenheten kan jag inte avgöra

såvida det är jag som osar eller lägenheten, och såvida detta är en hallucination från min sida. Det luktar fortfarande.

-) Myrorna som finns inuti mina kläder. Jag känner hur det kryper innanför kläderna. Fast än att jag har duschat flera

gånger sedan denna avskyvärda känsla så finns de kvar.

-) Den stönande grannen/snarkande hunden. Om nätterna precis innan jag ska gå och lägga mig hör jag ett fruktansvärt 

oljud ovanför mitt sovrum. Det brukar vara i cirka tjugo minuter varje natt.

-) Den bittra och mogna smaken som all mat avger. I kombination med alla andra hideösa upplevelser kan det bero på min förlorade aptit. Jag äter inte förrän jag känner hur kroppen gapar efter mat. 

Efter mörkret kommer solen, säger man. Jag sitter fortfarande och väntar på min...

LEDIGHETSPERIODEN ÄR UPPDELAD PÅ DETTA SÄTT:

7 dagar –  resa till en annan stad

10 dagar –  resa till ett annat land

30 dagar – resa till en annan kontinent

Den första resan lär jag hinna med. De andra två är bara förhoppningar, antagligen falska sådana.  

we were born free in thy captivity.

thou limited us to universe, and we were still

ravenous for more.

thence, the restorer of life, 

thou had to maintain balance 

- thy name is abused

also thy surrenders is persecuted.

we were born in the midst of this 

splendiferous earth.

we had eveything, and more.

thy domain we constantly wronged.

yet thy patince is infinite.

most identical to thou magnitude.

we were born being virtuous creatures

into a sphere we deliberately lost.

oh holder of nature. 

grant us forgivness 

for our thoughtlessness.

we failed to response thy love. 

- smar

The Antlers  - Hospice

Ett album fyllt med oförklarliga spöklikna låtar vars tema handlar om kärleken, och dess sårbarhet.

Hela scenariot utspelar sig på ett sjukhus. En man som arbetar på sjukhuset faller för en patient. 

Och detta är deras fagra samt tragiska historia;

You made me sleep and uneven and I didn't believe them

When they told me that there was no saving you 

Bandet kommer till Scandinavien i mars. Köp biljetter och se dem. Ni lär inte ångra er.

the scratches on the window in the doors of each cell.

worried shoes.

3055.

where do my bluebird fly.

kettering.

Jag håller på att skriva ett filmmanuskript. Tanken är att det ska bli en kortfilm.

Och jag har möjligheten att få den att bli finansierad, ifall jag håller mig till min vision. 

Jag kommer bli stolt över den. Det kommer min mor också.

För jag tror på den. Det hade min mormor också gjort.

Jag vill springa i min lägenhetsskog, iklädd i en alltför stor overall och ett par gröna stövlar.

Låta mitt inre barnsliga monster hälsa på.

Här vill jag springa omkring i höga knän och kasta jordklumpar på alla andra.

Samtidigt som jag ylar för full hals. 

Aoooooooooohhh...

Jag är inte mer döende än den vanliga människan, utan jag vill bara ha ett par saker avklarade ifall min morgondag inte skulle komma. 

När mitt ljus har slocknat så vill jag inte att det ska komma som en chock. Alla dör. Kom ihåg min predikan om att man kan dö en naturlig död fast än att man är fullt frisk. Vi människor har ännu inte lärt oss att döden är något vi varken kan kontrollera eller skjuta upp. Den kommer när den kommer. 

Jag skulle vilja ha en minnesstund. Mitt ansikte ska täckas. Inga blommor får tas med. Det råder ett förbud mot blommor. Den som undgår detta förbud får ta konsekvenserna. När jag ligger i min kista och förs ner under jord så vill jag att hela min kropp är intakt. Jag vill inte donera mina organ till någon, inte ens mina syskon ska få ta del av dem. Bara pga. den anledningen att enligt mina prognoser är mina organ semi- fungerande, särskilt levern. Dessutom vill jag inte att någon stackars sate ska få flashbacks av mitt liv, det kan döda. Jag vill dessutom att alla som närvarar under min minnesstund håller tillbaka gråten. Låt tårarna forsa men hör jag ett ljud som skulle liknas med gråt så lär jag hemsöka personen så länge som möjligt.

Alla pengar som jag äger på mina två olika "emergency" konton vill jag att mina syskon ska fördela jämt. All elektronik som jag äger vill jag att mina bröder ska få. Alla smycken som mor köpt till mig vill jag att mina systrar ska få. Det som blir över vill jag att det ska skickas till fattiga barn i Afrika. Allt, oavsett vad det är. 

Slutligen, för att lätta upp stämningen, det är ju trots allt min minnesstund ni närvarar, så vill jag att Charlie "Bird" Parker spelas vid det rätta tillfället.

Minns mig väl.